Att sitta, ligga eller stå var som helst där hemma – eller var som helst – och skapa musik! Eller på resan?! Med en surfplatta eller smartphone är det inte omöjligt, snarare inbjudande och inspirerande.
Till iPad/iPhone/iPod finns det ju redan jättemånga musikappar. Förra artikeln gav exempel på några appar som är speciellt lämpliga för loop-baserad musik. En del har avancerade synthar eller samplers. Riktigt fina mjukvaruinstrument saknas det inte heller. Arrangering och editering blir supersmidigt med en touchscreen.
Den grejen kräver egentligen inget extra förutom din apparat och appen/apparna för att du ska kunna skapa proffsig musik. Musiken skapas från början till slut ”där inne”.
Däremot blir det lite kinkigare om du ska spela in ljud, speciellt via en mikrofon. Varför då? Ja, förutom att omgivningen får större betydelse – inget oväsen tack! Fortsätt läsa →
Vad skulle du behöva för att skapa musik på din iPad/iPhone/iPod ? Eller kanske en surf-platta med Android? (De fungerar ännu inte så bra som musikstudio, mer om Androids latency-problem i ett senare inlägg.)
Hör du till de som inte spelar in så mycket ljud? Kanske korta samples (ljudsnuttar), men definitivt inte sång, gitarrkomp eller andra instrument på längre spår. Du jobbar mer med syntar, samplers, trummaskiner? Loop-baserad musik, som t.ex. techno, dance, hip-hop, där musiken rör sig med loopar som repeteras.
Har du provat någon app för musikskapande? Ja, på en iPad/iPhone eller kanske en surfplatta med Android? De flesta känns kanske lite som ett slags spel. Men ofta kommer det ut välklingande musik – som du har skapat! (Nåväl, ibland sköter ju appen det mesta.)
Men nu har vi kommit in i en fas när man mer och mer lämnar musikdatorer och större studioriggar. Att hemmastudion baseras på en iPad (oftast) behöver inte ses som fattigt utan som en lyx. Kan det bli bättre? Att ta med sig, resa, spela in ”on the fly”? De digitala portastudiorna från t.ex. Zoom och Tascam, känns lite klumpiga och ålderstigna vid det här laget.
År 2005 var det förstås redan aktuellt med egen webbplats, nedladdningsbara mp3, sociala nätverk och distributions-sajter (aggregatorer). Nu sju år senare har det bara blivit ännu mer omfattande, och smidigare och billigare än någonsin att marknadsföra din musik. Fortsätt läsa →
Är det dags att ge sig in på det här med mixning nu?
Anta att du helt enkelt har spelat in dig själv/ditt band i din hemmastudio. Du vill ha ett färdigt resultat, inte för att försöka få upp låten 10-topp direkt, men ha att något slags “demo”. Det måste ju mixas! Men du vill i nuläget inte gå in för att lära dig behärska det, och du vill heller inte lägga ner pengar på att anlita någon.
Jag har lärt mig att man lätt fastnar i skruvandet, och inte kommer någon vart. Här är ett grundrecept. Back to the basics! Och vilket som helst program för musikskapande – Cubase, Garageband, Audacity, Ableton – har de här komponenterna. Dessutom finns det många gratis effekter, t.ex. vst-plugins, att hitta på nätet.
Du behöver kompressor, equalizer (eller “filter”) och reverb. Men först det mest grundläggande.
Här kommer ett tips om hur man kan lägga till lite fler ackord. Ja, har du ofta satt ihop din musik, och upptäckt att ackorden är ungefär samma som förut? Eller att de följer samma mönster de flesta inom genren använder?
Men du kanske inte jämt vill ha samma-samma. Många gillar ju faktisk stilar inom pop, jazz, soul eller fusion som använder lite rikare harmoniföljder. Nåja, musiken varieras ju inte bara genom ackorden – kanske en blandning av “ingredienserna” melodi – harmoni – rytm – klang. Men visst kan lite ändringar i ackorden göra underverk!
Blir du som jag inspirerad att se och höra andra producera musik? Kanske titta in i deras musikstudio och se hur man jobbar?
På Youtube finns idag mängder av kortfilmer av det här slaget. Det kan vara tutorials om hur man mixar med t.ex. Logic eller Cubase. Olika mikrofoner som testas för sång. Ett nytt beat som skapas från “scratch”.
I den här hemmastudion finns många prylar, och det första spåret med gitarr, och sen ackord, utvecklas till något helt annat. Med många synthar kan du förstås producera nästan vilket ljud som helst, men blir det inte i slutändan lite svårt att veta vad? Men som han säger, det är en “sketch”.
Skulle du vilja träna upp ditt gehör? Eller veta mer om musikteori? Ricci Adams’ musictheory.net finns där, liksom också teoria.com . De här båda webbtjänsterna är helt gratis att använda. Det är bara en fråga om att ge sig på det. Ta dig lite tid!
Jag för min del har alltid fascinerats av snygga ackord och olika sätt att kombinera dem, få dem att fogas samman, och spinna melodier och rytmer över dem, mmmmm…
Nej, jag vet inte riktigt vad det ska bli av det här.. “Musikstudiofeber” – det är nog just det jag har. Och känner att det saknas något. Spelkompisar kanske? Eller mer tid över för obegränsad inspelning, dubbning, mixning – åh, vad härligt det skulle vara!
Grejer fattas ju inte i detta tidevarv, och både hårdvara och mjukvara för musikdatorn verkar hela tiden gå ner i pris. Musikstudions “maskinpark” verkar faktiskt ganska så föråldrad redan.
Nu stiger “febern” igen… Bäst att försöka sansa sig lite, “sänka temperaturen”. Resonera lite sansat och realistiskt. Jag saknar kanske inriktning. Vad kan jag egentligen? Kanske det skulle vara bäst att specialisera sig inom musiken, istället för att försöka vara något slags enmansorkester och göra allt själv? Fortsätt läsa →
För varje apparat och sladd man måste ha när man spelar i musikstudion, desto fler irritationsmoment och fler potentiella problem. Vad intressant med de nya gitarrerna som har inbyggd modellering!
Kolla in de nya G-5 och GC-1 (med inbyggd synthgitarr) som presenterades på NAMM 2012, och som tidningen Studio skrev om häromveckan. Ett samarbete mellan Fender och Roland. Gitarrerna går förstås att använda på vanligt vis också.
Ja, hittills var man antingen tvungen att koppla gitarren till en förstärkare, som i sin tur måste ha ström. Eller koppla gitarren till en digital multieffekt/pedal och sedan till slutsteg eller hörlurar. Alternativt till datorn, genom ett ljudkort och köra t.ex. Amplitube eller Guitar Rig. Oftast blev det kanske ännu fler dosor och sladdar.
Du kan “kapa” de flesta steg nu med den nya Stratocaster “Powered by Roland”, där du egentligen bara behöver ett par hörlurar. Och det utan att förlora möjligheterna med en högkvalitativ digital simulering av förstärkare, effekter och även olika mikrofoner.
Det är klart, det blir nog inte billigare än att köpa en bra gitarr och apparaten för sig. Priserna blir lite högre än Variax-gitarrerna från Line6 som bygger på samma idé. Men det är det kanske värt. Jag hoppas vi snart få höra och läsa lite från de som testat båda. I alla fall enklare att sätta sig och spela nu!
Nu ger jag mig in på spekulerande. Kanske du tycker det är helt onödigt att ta upp det här. Eller kanske inte ens lämpligt. Eller att det är ett “omöjligt” ämne. För mig är det dock viktigt, för det handlar om rytm, och därför att det … ÄR något. Vad då?
Att svarta verkar ha en speciell relation till det här med rytm. Åtminstone om man går igenom en massa kända artister och jämför. Och det har ju ofta sagts att de färgade har “det där”, något som de vita bara kan kopiera. Det är kanske inte sant.
Det är det här med “svänget”, “the swing”. I det mesta av s.k. afro-amerikansk musik söker man det rytmiskt fria, medryckande. Musikteori säger att det rör sig om synkoper, triol-känsla och baktakt etc.
Solisten sjunger/spelar kanske med ett s.k. “hang” eller ett “drive”, alltså ligger lite efter eller före taktslaget, eller taktvärdet. Pyttelitet alltså, men det gör skillnad. Här skulle kanske många säga att vi lämnar ren musikteori, och talar om enbart känsla. Det är såna här små skillnader som gör att arrangemanget på musikdatorn ibland låter lite stelt och krystat. Men vad är det egentligen. Det borde ju gå att definiera det i teoretiska termer, eller? Exempel:
Jag vet ju inte vad du brukar lyssnar på, men är det här intressant för dig måste du urskilja något gemensamt hos t.ex. Otis Redding, Aretha Franklin, Stevie Wonder, Mary Blige, eller instrumentalister som Dexter Gordon och många andra, färgade jazzmusiker. Och förstås bluesartister som Muddy, John Lee, och B.B.
Hör på det här exemplet, och jämför Gary Moore och B.B. King när de behandlar samma musik. Det är på 1.29 sek. respektive 1.55 sek.
Det känns så lätt och naturligt hos B.B. Som att “flyga” omkring runt takten. Gary är nära, men han måste tänka, så att säga. Med det vill jag inte säga att att han skulle vara en “sämre” musiker. Det är just det där lilla extra med svänget…
Det är konstigt att det skulle ha att göra med hudfärgen, låter omöjligt. Å andra sidan har ju alla folkslag sina starka sidor. Både det genetiska och kulturella spelar säkert in. Det är få som skulle förneka att svarta löpare länge har dominerat prispallarna.
Nåja, det intressanta vore förstås om man kunde lära sig. Jag har en teori om vad det är. Det handlar om två saker.
Det s.k. “polyrytmiska” – två rytmer samtidigt så att säga. Dessutom känslan för ett fördubblat tempo, “bultande” någonstans inne i kroppen.
I den här shuffle-bluesen i medium tempo finns i botten en stark triol-känsla. Men notera att B.B. sjunger mer efter det dubbla tempot. 4-takt och 3-takt samtidigt alltså. Lyssna och känn!
Kan det vara så att de här artisterna har övat upp en stark känsla för det dubbla tempot? Ja, det är nog det som ger den där lösa, svävande känslan i svänget.
Och vita artister som har “det”, har jag faktiskt svårt att hitta. Toots Thielemans skulle jag säga har det. Stevie Ray Vaughan troligen. Santana, Eric Clapton, Tony Bennett – snubblande nära, men det känns inte lika naturligt. Det är klart – det här blir ganska subjektivt, och det handlar om väldigt små skillnader. Men ibland är det ju “detaljerna som gör det”.
Ja, man kan säkert göra mycket för att träna upp sin rytmkänsla. Därför ska ska jag prova det här: Jag ska slå på mitt Cubase, öppna någon vst-plugin med trummor och lägga upp två rytmer parallellt. I botten något groovy beat, och över det ett annat beat i fördubblat tempo. Kanske ett jazzkomp i uptempo med walking-bass och allt. Sen ska jag ta elguran och improvisera över det, och försöka att inte tappa bort mig. Den rytmkänsla man har kan man ju alltid förstärka genom övning!
Det är lätt att glömma att equalizern är ett jätteviktigt redskap för att få en mix att låta som man vill. Med equalizer, och andra filter, kan man förstås göra många olika saker.
T.ex. manipulera sitt gitarr-sound som man vill ha det. Eller kanske korrigera ett spår med sång som spelades in med inte så bra mikrofon eller rätt inspelningsteknik (svårt).
Men det är minst lika viktigt att skruva rätt när man mixar ihop allt. För att få det hela att riktigt sitta ihop.
Har du som jag haft problem med att mixen låter grötig i det låga registret? Baskaggen kommer inte fram som du vill, eller basen förlorar sin “skärpa”? Problemet kan ju förstås bero på att sounden i sig inte är av bra kvalité, eller att det är för mycket reverb (bastrumman gör sig kanske bäst helt utan reverb).
Å andra sidan är det oftast equalizern som kan lösa problemet. Ta en mix och exprimentera lite. Det spelar ingen roll om du har en proffsversion av Pro Tools, Logic eller Cubase, eller om du kör med gratis Audacity. Alla musikprogram har de här redskapen, och görs inte det här rätt spelar det ingen roll hur dyrt ditt inspelning/mix-program är.
Laborera med en elbas och en bastrumma. De behöver helt enkelt ha sitt eget spelrum, sina egna frekvensområden, där de inte krockar för mycket.
Låt t.ex. baskaggen ta “botten” – passar bra i många musikstilar. Använd en parametrisk equalizer där du skruvar upp frekvensen 80Hz med en 4 – 6dB. Värdet “Q” kan sättas på 1 (“Q” bestämmer hur brett frekvensområde som påverkas).
Sen är det viktigt att dämpa elbasen runt det register som bastrumman ska dominera. Sätt ett högpassfilter (“high pass”, alternativt använda ett “lowshelf-filter”) på ca. 200Hz som brytpunkt, så att elbasens frekvenser under 200Hz försvagas.
Det här gör det väldigt klart och redigt i botten.
Nu har ju inte de här instrumenten bara låga frekvenser, så leta fram basens artikulation och kaggens anslag, “klicket”. Med eq kan basen förstärkas lite någonstans mellan 700 och 1000 Hz (leta och lyssna). Bastrummans anslag skulle kunna förstärkas någonstans runt 2.5 – 5 kHz (= 2500 – 5000 Hz).
Principen är alltså: förstärk ett register hos ett instrument, skruva ner detsamma hos ett annat. Varje instrument behöver sitt spelrum. En grundpelare inom mixning.
Vill du istället ha basen riktig stor och stark i botten, gör tvärtom och filtrera bastrumman på de lägsta frekvenserna, men låt den vara starkare på t.ex. 100Hz, där elbasen skruvas ner. Smaken är ju delad, och varje instrument – det må vara ett “riktigt” eller en softsynth – har ju sin egen karaktär.
Dessutom har ju pianon, gitarrer, stråkar, etc. också låga frekvenser. Många låter helt enkelt ett högpassfilter ligga på alla andra instrument på ca. 250 Hz. Då “stör” inte de här instrumenten basen och bastrumman, som får hållas i basregistret – men utan att “bråka” sinsemellan alltså.
Nu beror förstås allt också på hur du hör. Med monitorer med för lite basåtergivning är det svårt att göra det här bra. Kanske som att famla i mörker…
Inget “bråk” i musikstudion alltså. Detta är ett exempel på att teknik ofta är viktigare än kostsam utrustning. Och en “tråkig” plugin kanske visar sig vara den viktigaste.
