Kategori: Musikteori

Kvintcirkeln

Piffa upp ackorden i dina låtar med mellandominanter

Kvintcirkeln har varit med tidigare här, och jag har inte hittat något lättare sätt att jobba med ackord. I ett annat tidigare inlägg hade jag samlat lite ackordföljder som kan vara användbara.

Här kommer ett tips om hur man kan lägga till lite fler ackord. Ja, har du ofta satt ihop din musik, och upptäckt att ackorden är ungefär samma som förut? Eller att de följer samma mönster de flesta inom genren använder?

Men du kanske inte jämt vill ha samma-samma. Många gillar ju faktisk stilar inom pop, jazz, soul eller fusion som använder lite rikare harmoniföljder. Nåja, musiken varieras ju inte bara genom ackorden – kanske en blandning av “ingredienserna” melodi – harmoni – rytm – klang. Men visst kan lite ändringar i ackorden göra underverk!

Ta fram kvintcirkeln igen. Så här kan du tänka: mellandominanter – lägg till en dominant där du tycker det låter bra. En dominant är ju t.ex. G ackordet i C-dur. Ackord som löses upp i, eller “drar mot” ett annat. Ackordet som ligger direkt till höger i kvintcirkeln. I molltonarter används oftast dominanten i dur, t.ex. E – Am. Ofta lägger man på “sjuan” (septiman) som färgning, t.ex. G7, E7.

Kvintcirkeln

Mellandominant är ett ackord som inte ingår i “grundpaletten”, och ligger lite längre bort på kvintcirkeln. Därför låter det mer “spännande”. Om det å andra sidan missbrukas, kan det låta konstigt och onaturligt.

C – G7 – C kan t.ex. varieras genom att man lägger till dominanten till dominanten G, det blir alltså C – D7 – G7 – C:

(För enkelhetens skull låter vi exemplen ligga i C-dur eller Am. Det är ju lätt att transponera sen med kvintcirkeln.)

Hör den här “vanliga” ackordslingan, som i grunden är en vanlig C – Am – F – G, som varierats och blivit C – E – Am – C7 – F – G. C (tonikan, grundackordet) med “sjuan”, blir i det här fallet mellandominanten till F. I reprisen varieras det och blir C – E – Am – C – D – G. Då ersätter alltså mellandominanten D ackordet F, som du hade från början. Lyssna, eller ännu bättre, spela det!

 

En mellandominant kan du alltså lägga in var du vill där du tycker det låter bra. Har du ackordföljden C – F – Dm – G, kan du plocka fram A ( med ev. “sjuan” på) som ju ligger till höger om Dm (dominanten blir dur även i moll). C – F – A – Dm – G:

 

Bra till att fräscha upp gammal “skåpmat”, som i det här fallet med Am – E – Dm – E, som ju ligger helt korrekt i A-moll. Lägg till en “mustig krydda”, genom att byta ut Dm mot B – E-ackordets dominant – i reprisen, Am – E – B – E.

 

Ja, tänk dig att du sitter och plitar på en ny låt och ackorden går som C – G – Em – G, men det är ett långsamt tempo och känns lite väl släpigt. Piffa upp harmonierna med mellandominanter! Kanske lite överdrivet, men det skulle kunna bli C – D – G – B – Em – D – G. Hör skillnaden:

 

Nu måste inte alltid mellandominanten alltid lösas upp i nästföljande ackord på kvintcirkeln. Ibland kan du sätta in det för att helt enkel få en ny vändning. I följande exempel kommer vi in mot slutet av versen ( G – C), och hör hur E-ackordet inleder refrängen, följt av ett F! …G – C – E – F – G – C.

 

Ett annat sätt att fräscha upp ackorden är att använda färgningar. Att lägga på sjuan på dominantackord är ju hur vanligt som helst. Men, beroende på din musikstil, har du tänkt på att använda majsju-ackord, dominantackord-färgningar som G7+5+9, eller sus-ackord som Gsus9? Det är lättare än man tror, och kan lätt bli ett “beroende”. Kanske något att ta upp i ett senare inlägg?

Gratis utbildning i musikteori och gehör – öppnar nya vägar i musikens värld.

Skulle du vilja träna upp ditt gehör? Eller veta mer om musikteori? Ricci Adams’ musictheory.net finns där, liksom också teoria.com . De här båda webbtjänsterna är helt gratis att använda. Det är bara en fråga om att ge sig på det. Ta dig lite tid!

Jag för min del har alltid fascinerats av snygga ackord och olika sätt att kombinera dem, få dem att fogas samman, och spinna melodier och rytmer över dem, mmmmm…

I “kött o potatis”-rock o.d. är detta kanske inte så viktigt, musiken har andra kvalitéer. Att kunna en mängd skalor och ha bra gehör är dock säkert intressant för de flesta sologitarrister och andra improvisatörer. Vilken musikstil man än är intresserad av, är det till nytta att kunna lite musikteori om man har en hemmastudio och försöker sig på att producera musik.

Musictheory.net är en enkel och trevlig site att vara på. Den innehåller tre avdelningar: “Lessons”, “Excersises” och “Tools”. I den äldre versionen finns en hel del också på svenska, bland andra språk (classic.musictheory.net/  “Translations”). Övningarna finns dock ej på svenska, och de är verkligen användbara. Så kan man lära sig de engelska termerna är det en fördel.

Dessutom har man nu några av verktygen som appar till iTunes och iPad, som man kan köpa.

Här finns alltså en mängd korta lektioner inom grundläggande musikteori. Harmonilära, skalor och intervall, taktarter och notvärden. ( Själv saknar jag dock användning av kvintcirkeln, ett utmärkt sätt att tänka när man jobbar med ackord. )

Övningarna i gehör är min favorit. Ställ upp de olika intervall du vill träna på, och försök höra rätt, medan poängen räknas. Likadant när det gäller skalor ( de modala skalorna inräknade ). Eller varför inte ackord, där du kan bli mästare på att identifiera olika ackord bara genom att höra dem. Designen och väldigt enkel och allt fungerar snabbt och bra.

På teoria.com finns det mesta av detta och lite till ( De modala skalorna finns dock inte med ). Slapare är José Rodríguez Alvira, internationellt erkänd lärare/gitarrist/kompositör från Puerto Rico, som tydligen också har tid att webmastra sin egen undervisnings-sajt. ( Man avundas dem som hinner med så mycket. )

Vilken av de här två man gillar bäst beror väl på smak, och vad man behöver. Jag upplever att musictheory.net har en renare design med mindre distraktioner. Teoria.com går däremot lite längre och har t.ex. fler ackordfärgningar man kan använda i “hörseltestet” eller dess “Chord Constructor”. Vill man lära sig känna igen ett D+9-5eller ett Bbm9-5 gäller bara teoria.com. Bra site för jazzmusiker kanske.

Jämför och testa de bådas chord ear training:

http://www.musictheory.net/exercises

http://teoria.com/exercises/extensions.php

 

Båda har någon slags “ackordmaskin”, där man kan se vilka toner som ingår i ett visst ackord:

http://www.musictheory.net/calculators/chord

http://teoria.com/tutorials/chords/06-ac-tool.php

Teoria.com låter dig dessutom testa ditt gehör med ackordföljder. Fantastiskt svårt och utmanande!

http://teoria.com/exercises/pd.php

Att kunna harmonilära hjälper dig att hitta ackorden, såväl när du spelar, som komponerar eller arrangerar.

Att ha ett bra gehör hjälper dig med detsamma.

Alltså, två jätteviktiga musikaliska kompetenser, som dessutom kompletterar varandra. Kan man inte höra vilket ackord som kommer där, kan man lista ut det om man kan lite harmonilära. Vice versa, sitter man och skriver på en låt och inte får ordning på ackorden, kan man med ett bra gehör ta ut de på gitarren eller pianot.

En oändlig värld att utforska. Ha det så kul!

Svart och vitt – vad är det med deras rytmkänsla?

Nu ger jag mig in på spekulerande. Kanske du tycker det är helt onödigt att ta upp det här. Eller kanske inte ens lämpligt. Eller att det är ett “omöjligt” ämne. För mig är det dock viktigt, för det handlar om rytm, och därför att det … ÄR något. Vad då?

Att svarta verkar ha en speciell relation till det här med rytm. Åtminstone om man går igenom en massa kända artister och jämför. Och det har ju ofta sagts att de färgade har “det där”, något som de vita bara kan kopiera. Det är kanske inte sant.

Det är det här med “svänget”, “the swing”. I det mesta av s.k. afro-amerikansk musik söker man det rytmiskt fria, medryckande. Musikteori säger att det rör sig om synkoper, triol-känsla och baktakt etc.

Solisten sjunger/spelar kanske med ett s.k. “hang” eller ett “drive”, alltså ligger lite efter eller före taktslaget, eller taktvärdet. Pyttelitet alltså, men det gör skillnad. Här skulle kanske många säga att vi lämnar ren musikteori, och talar om enbart känsla. Det är såna här små skillnader som gör att arrangemanget på musikdatorn ibland låter lite stelt och krystat. Men vad är det egentligen. Det borde ju gå att definiera det i teoretiska termer, eller? Exempel:

Jag vet ju inte vad du brukar lyssnar på, men är det här intressant för dig måste du urskilja något gemensamt hos t.ex. Otis Redding, Aretha Franklin, Stevie Wonder, Mary Blige, eller instrumentalister som Dexter Gordon och många andra, färgade jazzmusiker. Och förstås bluesartister som Muddy, John Lee, och B.B.

Hör på det här exemplet, och jämför Gary Moore och B.B. King när de behandlar samma musik. Det är på 1.29 sek. respektive 1.55 sek.

Det känns så lätt och naturligt hos B.B. Som att “flyga” omkring runt takten. Gary är nära, men han måste tänka, så att säga. Med det vill jag inte säga att att han skulle vara en “sämre” musiker. Det är just det där lilla extra med svänget…

Det är konstigt att det skulle ha att göra med hudfärgen, låter omöjligt. Å andra sidan har ju alla folkslag sina starka sidor. Både det genetiska och kulturella spelar säkert in. Det är få som skulle förneka att svarta löpare länge har dominerat prispallarna.

Nåja, det intressanta vore förstås om man kunde lära sig. Jag har en teori om vad det är. Det handlar om två saker.

Det s.k. “polyrytmiska” – två rytmer samtidigt så att säga. Dessutom känslan för ett fördubblat tempo, “bultande” någonstans inne i kroppen.

I den här shuffle-bluesen i medium tempo finns i botten en stark triol-känsla. Men notera att B.B. sjunger mer efter det dubbla tempot. 4-takt och 3-takt samtidigt alltså. Lyssna och känn!

Kan det vara så att de här artisterna har övat upp en stark känsla för det dubbla tempot? Ja, det är nog det som ger den där lösa, svävande känslan i svänget.

Och vita artister som har “det”, har jag faktiskt svårt att hitta. Toots Thielemans skulle jag säga har det. Stevie Ray Vaughan troligen. Santana, Eric Clapton, Tony Bennett – snubblande nära, men det känns inte lika naturligt. Det är klart – det här blir ganska subjektivt, och det handlar om väldigt små skillnader. Men ibland är det ju “detaljerna som gör det”.

Ja, man kan säkert göra mycket för att träna upp sin rytmkänsla. Därför ska ska jag prova det här: Jag ska slå på mitt Cubase, öppna någon vst-plugin med trummor och lägga upp två rytmer parallellt. I botten något groovy beat, och över det ett annat beat i fördubblat tempo. Kanske ett jazzkomp i uptempo med walking-bass och allt. Sen ska jag ta elguran och improvisera över det, och försöka att inte tappa bort mig. Den rytmkänsla man har kan man ju alltid förstärka genom övning!

Några ackordföljder att använda i låtskrivandet

Har du någon gång fått till ett riktigt schyst beat, men sen fastnat i ackorden? Det blir liksom bara lika som förut? På kvintcirkeln finns alltid nya vägar att gå. Den kan också hjälpa dig att få en idé om vad dina favoritmusiker använder i sin musik.

Jag älskar kvintcirkeln! (Mer om kvintcirkeln här..) Den har hjälpt mig att få ett hum om det här med harmonilära, utan att egentligen ha studerat ämnet. Och vad praktiskt att kunna få fram snygga ackordföljer till nya kompositioner! Var börjar man?

Här börjar “man”:

Kvintcirkeln

De här sex ackorden har närmast “släktskap” med varandra och är lätta att kombinera. De i mitten ger den s.k. tonarten – C i dur eller A-moll i moll. I musikteori kallas de “tonika” respektive “tonikaparallell”. Flyttar du den här zonen över cirkeln, har ackorden du kommer till samma relation till varandra.

Många, många låtar går aldrig utanför den här “hagen”, utan håller sig till en tre, fyra, fem ackord hela låten igenom. T.o.m. två ackord är vanligt. (“Kött o potatis”-rock i all ära, liksom mången dansmusik – ackorden slösar man inte på…)

Lyssna på det här exemplet. Det är i tonarten G (tonikan i det här fallet), så transponera det hela ett steg till höger på kvintcirkeln. Du har då C till vänster och D till höger. Moll-ackorden (parallell-ackorden) blir då E-moll, A-moll respektive B-moll.

G-Em-Am-D-Bm-Em-Am-D

En “rundgång” med fyra ackord som här gick runt två gånger. B-moll ersatte G den andra gången, en mycket vanlig manöver.

Med dessa sex grundackord kan du alltså laborera ganska fritt. Använd förstås öronen och ditt goda omdöme. Går du utöver dessa sex – utforskar lite utanför “hagen” – kan det låta friare och intressantare, men också onaturligt om du inte ser upp.

Hur vet man i vilken tonart en låt går? För det mesta slutar den helt naturligt på just det ackordet.

Ska låten vara i moll använder du ackorden på undersidan, men det till höger om tonikan (som då är ett mollackord) blir vanligen i dur. I tonarten A-moll blir det alltså E, inte E-moll.

Det här ackordet, som naturligt “drar mot”, eller löses upp i tonikan kallas “dominant”. Alltså G mot C och E mot A-moll, D mot G o.s.v. På de här ackorden kan du lägga en “sjua”, t.ex. G7.

Här är ett mönster som är vanligt i många, om än inte alla, musikstilar:

Am-D-G

D (dominanten) leder naturligt till G, men du lägger även A-moll före. (En s.k. “II-V-I-progression”, 2-5-1, efter grundtonernas plats på skalan.)

Vill du alltså ha lite mer ackord att “väva” runt din melodi, kan du prova att lägga till de här två ackorden före ett annat. Det beror ju förstås på om det passar din musikstil. G utökas alltså till Am-D-G, och C blir Dm-G-C o.s.v.

Är man inne på jazz/fusion/funk-linjen, där man ibland riktigt “frossar” i harmonier, kan man faktiskt gå riktigt långt bort på kvintcirkeln och byta ut dominanten mot ackordet tvärsöver. Precis mittemot D på kvintcirkeln ligger ju t.ex. Ab. Ackordföljen blir då “kromatisk”, Am-Ab-G:

Kromatik  (enligt en del helt onödig “akrobatik”)

Prova att “vandra” runt lite på kvintcirkeln. Att gå åt vänster så här kallas för en “tonal kvintgång”:

Dm-G-C-F-Bm-E-Am  (Används förresten i Gary Moore´s “Still Got the Blues”, förutom tusentals andra låtar.)

Eller den här ackordslingan i A-dur:

Bm-E-A-D-Bm-E-A  (Visst finns det ett system!)

Går du åt höger i steg, kan det låta så här :

Fm-C-Eb-Bb-Db-Ab-C  (Låter bra likt Eagle´s “Hotel California” i början, eller hur?)

Är du som jag och ofta nöjer dig med en blues?

A-A-D-A-E-A  Grundläggande bluesmönster i A-dur.

Den spelas oftast över tolv takter, därav “bluestolva”.

Lägg gärna upp en kommentar med någon av dina ackordfavoriter!

Musikteori – till nytta i din musikstudio?

Brukar du ta ut melodi och ackord till låtar på gehör? Får du plötsligt en idé i huvudet gäller det ju att snabbt “få ut den”, och “fånga den” med din gitarr/piano eller ett annat instrument. Alternativet är att skriva upp musiken du tänker på – på papper eller i din musikdator. Finns det något enkelt hjälpmedel för att få det rätt?

Det blir ju inte alltid lätt att överföra något så abstrakt, spontant och känslomässigt som musik, till ett notpapper, eller till ett sextonspårs-arrangemang i Cubase i datorn.

Har du suttit där, haft musiken klar i huvudet, och kanske t.o.m. nynnat eller sjungit melodin, men det har inte kunnat att hitta rätt ackord? Med mycket provande och trixande med “fel” ackord, har den ursprungliga melodin sakta men säkert tonat bort eller förvanskats? Borta för alltid…

Lär dig harmonilära!” säger den lärde. “Då är det lätt!” Så lätt är det kanske inte, om du varken har tid eller möjligheten att sätta dig och studera det nu. ( Det finns en del webbplatser med bra träning i musikteori. )

 

Om så vore, är det ändå ingen garanti för att musiken i ditt huvud blir någonting på riktigt. Många har blivit så låsta i alla musikteorins “gyllene regler”, att kreativitetens spontanitet har släckts. Har du bra gehör och kan skapa musik i huvudet ska du vara glad att du har den talangen! (Jimi Hendrix kunde visst just inte någon harmonilära alls.)

Om du då har tagit ut melodin, det må vara en egen komposition, eller helt enkelt för att göra en cover på en annan låt, vilka är då ackorden? Vilken basgång kan man använda? Ja, med bara en melodislinga blir det ju ändå inte så mycket. Kan kanske lite harmonilära ändå vara behjälpligt i din musikstudio?

Det finns ju förstås digitala musikprogram som kan vara nyttiga. För songwriting är faktiskt Band-in-a-Box riktigt vettigt, där man lätt kan jämföra olika ackordgångar och höra dem spelas upp i olika stilar. Dock kvarstår problemet om man inte har något hum om vilka ackord man ska skriva in. (Funktionen som automatiskt skapar ackordföljder gör det knappast som du hade tänkt dig.)

Jag ska ge ett tips. Ett enkelt tips. Det är klart, vill man studera musikteori, noter och liknande, så kan det vara bra ju mer man kan. Men även utan en massa studietimmar kan man få kontroll över harmonierna och lättare ta ut ackord och bas till låtar. Som tur är finns det ett verktyg som är lika enkelt som sinnrikt: “kvintcirkeln”.

Kvintcirkeln
Kvintcirkeln

 

Utifrån den kan man arbeta sig riktigt långt in i harmoniernas underbara värld, och även på den mest grundläggande nivån kan man använda den för att hitta ackord på gitarren eller klaviaturet. Rätt ackord. Inte bara de som man råkar hitta när man sitter och provar allt möjligt.

Min pappa gav mig en papperskopia av kvintcirkeln när jag var liten. (Som gitarrlärare i den kommunala musikskolan har han alltid haft en massa spännande papper med noter och musiklära.) Kvintcirkeln är lätt att fatta, och jämför man olika ackordgångar hör man att det stämmer. Det roliga är att den största delen av musiken i västvärlden bara har 3 – 5 ackord, och det är samma som gäller med små variationer.

Här finns ackord för gitarr.

Här finns ackord för klaviatur.

Börja var du vill på kvintcirkeln. Ta A, för att göra det lätt på gitarren, som till vänster har D och till höger E. Där har du ackord till en miljon låtar!

ADEA A – D – E – A

Vill du ha samma harmonier i ett annat läge (i en annan tonart), gå då längs kvintcirkeln åt höger eller vänster. Stanna t.ex. vid C som kanske ligger bekvämare för din spelkompis som spelar, låt säga piano. Då har du F till vänster och G till höger, och de tre har då samma “relation” som A, D och E.

CFGC C – F – G – C

(C är ju förresten grundtonen i vårt tonala system.)

Detta är grunden, och t.ex. en vanlig “blues-tolva” har just de här ackorden. Ja, “en miljon låtar” är nog ingen överdrift.

Sen kan man ju bygga vidare. Det finns ju dur och moll (“glad” och “ledsen”), och ackorden på insidan i kvintcirkeln är mollackord, som lätt går att bygga in i en “rundgång”, som den med C, F och G. Vad tycks om att ersätta F med Dm?

CDmGC C – Dm – G – C

Intressant… Tittar du på cirkeln ser du att Dm – G – C ligger efter varandra. Betyder det att man kan gå fram och tillbaka hur som helst över cirkeln? Hur blandar man dur- och mollackord (ackorden på ovansidan respektive undersidan)? Finns det några gränser? Kan man gå så långt som från C till F#, som ligger tvärs över?

Det blir ämnet för nästa artikel, som innehåller en hel del exempel på användbara ackordföljder. Och som sagt, kvintcirkeln är en nyckel till att sen “transponera” ackorden till ett läge som passar dig och din sång bättre.

Spara kvintcirkeln, och varför inte studera in dig lite i den?

Kunde du redan det här? Toppen! Kvintcirkeln kan ju innehålla mer detaljer, som att visa hur många b- eller #-förtecken en viss tonart har. Jaha, kan du det också? Då kanske du använder kvintcirkeln till något annat, eller så kanske du har några andra smarta tips att dela med dig av…