Nu ger jag mig in på spekulerande. Kanske du tycker det är helt onödigt att ta upp det här. Eller kanske inte ens lämpligt. Eller att det är ett “omöjligt” ämne. För mig är det dock viktigt, för det handlar om rytm, och därför att det … ÄR något. Vad då?

Att svarta verkar ha en speciell relation till det här med rytm. Åtminstone om man går igenom en massa kända artister och jämför. Och det har ju ofta sagts att de färgade har “det där”, något som de vita bara kan kopiera. Det är kanske inte sant.

Det är det här med “svänget”, “the swing”. I det mesta av s.k. afro-amerikansk musik söker man det rytmiskt fria, medryckande. Musikteori säger att det rör sig om synkoper, triol-känsla och baktakt etc.

Solisten sjunger/spelar kanske med ett s.k. “hang” eller ett “drive”, alltså ligger lite efter eller före taktslaget, eller taktvärdet. Pyttelitet alltså, men det gör skillnad. Här skulle kanske många säga att vi lämnar ren musikteori, och talar om enbart känsla. Det är såna här små skillnader som gör att arrangemanget på musikdatorn ibland låter lite stelt och krystat. Men vad är det egentligen. Det borde ju gå att definiera det i teoretiska termer, eller? Exempel:

Jag vet ju inte vad du brukar lyssnar på, men är det här intressant för dig måste du urskilja något gemensamt hos t.ex. Otis Redding, Aretha Franklin, Stevie Wonder, Mary Blige, eller instrumentalister som Dexter Gordon och många andra, färgade jazzmusiker. Och förstås bluesartister som Muddy, John Lee, och B.B.

Hör på det här exemplet, och jämför Gary Moore och B.B. King när de behandlar samma musik. Det är på 1.29 sek. respektive 1.55 sek.

Det känns så lätt och naturligt hos B.B. Som att “flyga” omkring runt takten. Gary är nära, men han måste tänka, så att säga. Med det vill jag inte säga att att han skulle vara en “sämre” musiker. Det är just det där lilla extra med svänget…

Det är konstigt att det skulle ha att göra med hudfärgen, låter omöjligt. Å andra sidan har ju alla folkslag sina starka sidor. Både det genetiska och kulturella spelar säkert in. Det är få som skulle förneka att svarta löpare länge har dominerat prispallarna.

Nåja, det intressanta vore förstås om man kunde lära sig. Jag har en teori om vad det är. Det handlar om två saker.

Det s.k. “polyrytmiska” – två rytmer samtidigt så att säga. Dessutom känslan för ett fördubblat tempo, “bultande” någonstans inne i kroppen.

I den här shuffle-bluesen i medium tempo finns i botten en stark triol-känsla. Men notera att B.B. sjunger mer efter det dubbla tempot. 4-takt och 3-takt samtidigt alltså. Lyssna och känn!

Kan det vara så att de här artisterna har övat upp en stark känsla för det dubbla tempot? Ja, det är nog det som ger den där lösa, svävande känslan i svänget.

Och vita artister som har “det”, har jag faktiskt svårt att hitta. Toots Thielemans skulle jag säga har det. Stevie Ray Vaughan troligen. Santana, Eric Clapton, Tony Bennett – snubblande nära, men det känns inte lika naturligt. Det är klart – det här blir ganska subjektivt, och det handlar om väldigt små skillnader. Men ibland är det ju “detaljerna som gör det”.

Ja, man kan säkert göra mycket för att träna upp sin rytmkänsla. Därför ska ska jag prova det här: Jag ska slå på mitt Cubase, öppna någon vst-plugin med trummor och lägga upp två rytmer parallellt. I botten något groovy beat, och över det ett annat beat i fördubblat tempo. Kanske ett jazzkomp i uptempo med walking-bass och allt. Sen ska jag ta elguran och improvisera över det, och försöka att inte tappa bort mig. Den rytmkänsla man har kan man ju alltid förstärka genom övning!

Läsarkommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.