I want to be a producer” sjunger man i Mel Brooks berömda film ”The Producers” från 1968 (ny version gjordes 2005). Visst känner man tjusningen att få producera! Det må vara en broadway-musical eller en musikinspelning. Tänk att få organisera ett ”verk” och se hela processen från början till slut, att få arbeta med en massa begåvade artister och proffs!

I en modern digital musikstudio där hemma kan du göra just detta – helt själv! Du är kanske som jag din egen ”producent”. Men vad producerar vi egentligen? Bara det att det går att göra något, betyder inte att det kommer att göras och att andra kommer få resultatet i sin hand. Man skulle kanske behöva en musikproducent, i ordets traditionella betydelse.

Du ska själv välja material, skriva det om du också är låtskrivare. Arrangera det, och kanske också notera det. För att inte tala om att rigga mikrofoner, spela in dig själv och dubba i ett antal spår. Inspelningstekniker är du, vid mixerbordet sitter du, och kommer det så långt som till att slutföras ska du mastra också. Alla dessa uppgifter är ju var och en jättesvår i sig. Hur samordnar man allt och får det att gå framåt?

Det skulle man kunna säga är producentens idealiska roll. Få det att hända. Till exempel att hålla ett ungt rockband på samma linje och arbetssamma under en hel inspelning, vilket nog inte alltid är så lätt. Många praktiska saker måste ordnas, t.ex. att samordna komposition och arrangering av material med studiotid och personal, samt tillgång till studiomusiker och instrument.

Dessutom, det finns ju alltid ett mål. För det mesta har ju en cd-skiva inte bara målet att vara bra, utan också att spridas i en vidare krets – vara kommersiellt gångbar! Helt klart måste producenten tänka på kassan, både på de tillgångar som finns för att genomföra det hela och på den framtida vinsten.

Det är väl inte konstigt att många kreativa musiker har betraktat en musikproducent med lite misstänksamhet, om inte som en fiende. Många har försökt producera sig själva i stället för att en producent ska välja låtar och bestämma stil och allt.

I Mark Ribowsky´s biografi om Stevie Wonder – som hunnit med både att vara underbarn, nyskapare och guru – beskrivs hur den drygt 20-årige Stevie fungerade i studion, när man skapade musiken till plattor om ”Music on My Mind” och ”Talking Book” (båda 1972). Musikproduktion på hög nivå, men hur blev det verklighet?

Han möter upp i musikstudion med Bob Margouleff och Malcolm Cecil, som skötte den bokstavligt talat rumkrävande synthen (”TONTO”), samt alla andra studiosysslor. Det började alltid med, ”Ok, vad vill du göra i dag då?” Man började spela någonting, varefter Stevie började spela på något annat och föreslog att man skulle spela in det. Ett slags organiserat kaos.

Man lät för säkerhets skull bandspelaren gå hela tiden, och så fick man faktiskt fram en hel massa material, av vilket bara en bråkdel gavs ut. På mycket av musiken spelar faktiskt Stevie alla instrumenten och sjunger alla stämmor – och inte dåligt!

Stevie Wonder står som producent, men, hade det verkligen blivit något resultat om det inte varit för dessa två medproducenter? O andra sidan gav det fria konceptet rum för mycket spontanitet, vilket säkert gjorde underverk.

Mycket annorlunda jämfört med det vanliga systemet hos Motown, skivbolaget. Han kom med sin nya låt. Blev den godkänd fick han komma och spela in sången en tid senare, på en redan färdig instrument-mix. En ”fabrik” med producenterna som något slags förmän.

Helt klart sätter många producenter, både självständiga och anställda av skivbolag, kommersiella intressen före de artistiska/konstnärliga.

Nåja, jag är inte ute efter att tjäna pengar på musik, och för övrigt vet jag inte riktigt vilket specifikt mål jag har. Att helt enkelt ha kul och känna att man skapar något är nog tillräckligt. Vad har du förresten för mål? Känner du ibland att du skulle behöva en riktigt bra musikproducent till din hjälp?

Referens:

Signed, Sealed and Delivered – The Soulful journey of Stevie Wonder”,  Mark Ribowsky  2010