Har du någon gång fått till ett riktigt schyst beat, men sen fastnat i ackorden? Det blir liksom bara lika som förut? På kvintcirkeln finns alltid nya vägar att gå. Den kan också hjälpa dig att få en idé om vad dina favoritmusiker använder i sin musik.
Jag älskar kvintcirkeln! (Mer om kvintcirkeln här..) Den har hjälpt mig att få ett hum om det här med harmonilära, utan att egentligen ha studerat ämnet. Och vad praktiskt att kunna få fram snygga ackordföljer till nya kompositioner! Var börjar man?
Här börjar ”man”:
De här sex ackorden har närmast ”släktskap” med varandra och är lätta att kombinera. De i mitten ger den s.k. tonarten – C i dur eller A-moll i moll. I musikteori kallas de ”tonika” respektive ”tonikaparallell”. Flyttar du den här zonen över cirkeln, har ackorden du kommer till samma relation till varandra.
Många, många låtar går aldrig utanför den här ”hagen”, utan håller sig till en tre, fyra, fem ackord hela låten igenom. T.o.m. två ackord är vanligt. (”Kött o potatis”-rock i all ära, liksom mången dansmusik – ackorden slösar man inte på…)
Lyssna på det här exemplet. Det är i tonarten G (tonikan i det här fallet), så transponera det hela ett steg till höger på kvintcirkeln. Du har då C till vänster och D till höger. Moll-ackorden (parallell-ackorden) blir då E-moll, A-moll respektive B-moll.
G-Em-Am-D-Bm-Em-Am-D
En ”rundgång” med fyra ackord som här gick runt två gånger. B-moll ersatte G den andra gången, en mycket vanlig manöver.
Med dessa sex grundackord kan du alltså laborera ganska fritt. Använd förstås öronen och ditt goda omdöme. Går du utöver dessa sex – utforskar lite utanför ”hagen” – kan det låta friare och intressantare, men också onaturligt om du inte ser upp.
Hur vet man i vilken tonart en låt går? För det mesta slutar den helt naturligt på just det ackordet.
Ska låten vara i moll använder du ackorden på undersidan, men det till höger om tonikan (som då är ett mollackord) blir vanligen i dur. I tonarten A-moll blir det alltså E, inte E-moll.
Det här ackordet, som naturligt ”drar mot”, eller löses upp i tonikan kallas ”dominant”. Alltså G mot C och E mot A-moll, D mot G o.s.v. På de här ackorden kan du lägga en ”sjua”, t.ex. G7.
Här är ett mönster som är vanligt i många, om än inte alla, musikstilar:
Am-D-G
D (dominanten) leder naturligt till G, men du lägger även A-moll före. (En s.k. ”II-V-I-progression”, 2-5-1, efter grundtonernas plats på skalan.)
Vill du alltså ha lite mer ackord att ”väva” runt din melodi, kan du prova att lägga till de här två ackorden före ett annat. Det beror ju förstås på om det passar din musikstil. G utökas alltså till Am-D-G, och C blir Dm-G-C o.s.v.
Är man inne på jazz/fusion/funk-linjen, där man ibland riktigt ”frossar” i harmonier, kan man faktiskt gå riktigt långt bort på kvintcirkeln och byta ut dominanten mot ackordet tvärsöver. Precis mittemot D på kvintcirkeln ligger ju t.ex. Ab. Ackordföljen blir då ”kromatisk”, Am-Ab-G:
Kromatik (enligt en del helt onödig ”akrobatik”)
Prova att ”vandra” runt lite på kvintcirkeln. Att gå åt vänster så här kallas för en ”tonal kvintgång”:
Dm-G-C-F-Bm-E-Am (Används förresten i Gary Moore´s ”Still Got the Blues”, förutom tusentals andra låtar.)
Eller den här ackordslingan i A-dur:
Bm-E-A-D-Bm-E-A (Visst finns det ett system!)
Går du åt höger i steg, kan det låta så här :
Fm-C-Eb-Bb-Db-Ab-C (Låter bra likt Eagle´s ”Hotel California” i början, eller hur?)
Är du som jag och ofta nöjer dig med en blues?
A-A-D-A-E-A Grundläggande bluesmönster i A-dur.
Den spelas oftast över tolv takter, därav ”bluestolva”.
Lägg gärna upp en kommentar med någon av dina ackordfavoriter!