Nej, jag vet inte riktigt vad det ska bli av det här.. ”Musikstudiofeber” – det är nog just det jag har. Och känner att det saknas något. Spelkompisar kanske? Eller mer tid över för obegränsad inspelning, dubbning, mixning – åh, vad härligt det skulle vara!
Grejer fattas ju inte i detta tidevarv, och både hårdvara och mjukvara för musikdatorn verkar hela tiden gå ner i pris. Musikstudions ”maskinpark” verkar faktiskt ganska så föråldrad redan.
Nu stiger ”febern” igen… Bäst att försöka sansa sig lite, ”sänka temperaturen”. Resonera lite sansat och realistiskt. Jag saknar kanske inriktning. Vad kan jag egentligen? Kanske det skulle vara bäst att specialisera sig inom musiken, istället för att försöka vara något slags enmansorkester och göra allt själv?
Komponera?
Jag tyckte faktiskt redan som tonåring om att komponera. Det vart väl en och annan jazzlåt, inte så avancerat melodiskt. Mest lite intressanta ackord att improvisera över.
Jag skulle kanske sätta mig och koncentrera mig på lite songwriting? Men går det verkligen att få ut några fräscha idéer ur det här redan fyrtioåriga huvudet? Vad jag har är ett bra gehör, tillräckligt med musikteori, en elgitarr att prova med, Finale för notskrift, Cubase för pianorulle och lite arrangering…
Arrangera?
Ja, det var nog egentligen mest det jag gjorde förut. Arr för piano av redan skriven musik – t.o.m. något försök med instrumentering av stråkorkester. Då hade man minsann ingen möjlighet att prova och höra hur det skulle låta med stråkar. Nu går det ju att få fram stråkarna nästan direkt med Windows.
Storband, symfoniork, eller varför inte popband? Man kanske t.o.m. skulle kunna göra typ små brass- eller stråk-arrangemang åt andra som vill lägga på sina inspelningar, och faktiskt tjäna en slant på det? Mmm… är det febern som stiger igen? Som sagt, schysst gehör, harmonilära, Finale, Cubase… Band-in-a-Box – automatiskt! ; )
Mixa?
Ja, pluggar i massor har man ju, så det är ju inga problem. Även om de flesta är gratis. Detta är också ett väldigt intressant område i modern musikproduktion. Men vad skulle egentligen målet vara? Vad ska man mixa om man inte producerar någon musik? Åt andra? Remixar?
Nej, man har ju sin hörselskada och jag litar faktiskt inte riktigt på mina öron. En mixare måste nog ha bra hörsel, eller?
Mastering?
Jag vet att mixa och mastra är två olika saker, men för mig känns det som en del av mixningen, t.o.m. lite tråkigt. Sitta och skruva upp musiken till max så att säga, ut och kämpa på volymkrigets ”slagfält”. Dock blir väl allt intressant när man går in i det. Javisst ja, hörseln…
Instrumentalist?
Så började det hela: blockflöjt, sen klarinett. Saxofonen tog överhanden till sist. Väldigt intressant på den tiden, och jag tror att jag hade lätt för att lära. Så lätt att det kanske blev för lite övning för att bli riktigt bra. Men det kändes faktiskt som att man började behärska saxen hyfsat bra när man var så där en 16 år. Med i radio en gång också…
Nu känns det så mycket svårare att lära. För den höga volymens skull blir det inga mer blåsinstrument. Nu är det gitarr, och man kommer aldrig i närheten av vad man kunde förr – åtminstone inte rent tekniskt.
Ska man sitta ensam och lira nu är ändå gitarr, eller möjligen piano det smartaste. Vore hemskt kul att lära sig sjunga samtidigt.
Sång?
Det mest fascinerande instrumentet! Och visst skulle det vara intressant att kombinera med arrangering och inspelning och göra sina egna acapella-låtar. Sjunga bas, do-do-do-do-doo, in i en fin kondensator-mikrofon. ( Kanske med någon bra autotune-plugin… Allt är ju tillåtet i vår tid.) Äsch, jag får ju alltid ont i halsen när jag sitter och sjunger en längre stund. Undrar vad det beror på?
Analytiker?
Det är väl det man gör mest: grunnar över och analyserar det mesta. Musikanalytiker? Man ska nog åtminstone vara expert på någonting för att kunna syssla med det…
Recensent?
Vara expert på en musikstil, några artister? Bevaka skivutgivning eller konserter? Det hörs som om plånboken gnyr till lite… Å andra sidan tycker jag ju det är otroligt intressant att läsa biografier, självbiografier, och t.o.m. diskografier. (”Hallå där ute, finns det någon mer som tycker om att läsa diskografier?”)
Men ska man recensera, måste det ju finnas en publik. Vem skulle läsa recensioner av återutgivningar av musik från sextio- och sjuttiotalet?
Det här tål att tänka på. Att ”smala av” musikproducerandet lite. Nej, jag tror jag tar en paus med musiken, och börjar läsa romaner – det man ju aldrig haft tid till förr.